denna dagen har varit så otroligt upp och ner, jag har inte riktigt vetat vart jag ska ta vägen, jag har varit helt förvirrad och dessutom upptrett väldigt omoget och surt, vilket jag skämms otroligt mycket över, jag har bara haft svårt att hålla mig själv samman jag är inte såhär egentligen och det blir bara värre då för att jag vill inte vara sur, jag är inte en sån som är det, jag kan inte förklara hur dålig jag känner mig ibland.

 

liksom ibland undrar jag vad jag gör för nytta om jag ger andra människor något annat, om det finns någon som verkligen älskar mig, bland känner jag mig så värdelös..

det ända folk tror om mig är att jag är bortskämmd, vill ha uppmärksamhet men så är det inte! 

 

jag saknar så jävla mycket, framför allt kiara och rocky

 

för inte så länge seda va det ett år sedan rocky og, jag hade klarat dagen ganska bra fram tills lunch, jag ville inte äta och så satt jag bara och tittade bort, rebecca sa till mig att jag måste äta något och hon märkte antagligen dirket att något va fel så sedann frågade hon ; gråter du?

och då kunde jag bara inte hålla mig så jag sprang ut från matsalen med rebecca efter mig och sedan in på toan och jag bara grät och grät så tur att jag hade rebecca med mig! 

du är guld värd snäckan glöm aldrig det!

 

sedan har vi kiara som jag tänkt mycket på under den senarste tiden, hur mycket den ponnyn gjorde för mig, vi spenderade ett helt år tillsammans, från början var det mest för att det var en kul sak och visst kiara funkade men vi han bygga upp en relation mellan oss som jag inte kan förklara, jag spenserade varje dag med henne, jag skrattade och grät med henne, hon lät mig göra vad som, allt från hårda svettiga träningspass till flumridning i skogen och hon lät mig göra allt! precis allt, hon ställde upp till 20000 % i alla lägen, nu gör jag som alla andra när jag fick kiara så vågade inte jag hoppa 40 centimetern och att gå i form i dressyren kunde jag inte ens tänka på, men jag tänkte inte så mycket under vinter jag bara red, medans alla andra tränade gallopombyten tränade jag fortfarande på gallopfattningar, när alla andra tränade på skänkelviknngar så kämoade jag med att få henne att gå fram, när alla andra löshoppade tränade jag på att longera när alla andra hoppade 1 meter hoppade jag lite barbacka men det var inget som störde mig, jag gjorde det jag kände för helt enkelt, i början fick jag jaga henne x antal minuter i hagen men efter en vecka kom hon till mig, hon gick löst efter mig på grusvägen och fältet

sedan var det dags att lämna tillbaka henne, fast jag vet att hon har det bra så gör det så ont i mig att se henne med någon annan på ryggen, ja hon är ann.louise häst men jag saknar när det var jag och kiara, bara vi två

det känns som jag svek henne efter allt hon gjort för mig så det gör otroligt ont..

 

 

men på något sätt i allt detta förvirrande konstiga vimlet så är jag faktikst glad!

 

jag har dom finaste vännerna man någonsin kan få! det finns inga bättre, dem finns alltid där, jag kan alltid  snacka med dem, dem är med mig trots mitt humör och det finns inget som betyder så mycket, utan vänner är man ingeting tro mig!! ni vet vilka ni är och jag önskar att jag kunde vara en lika bra vän som ni!

 

dessutom har jag en underbar ponny som ställer upp i alla lägen på alla träningar och då ska vi inte snacka om mina tränare som gör så mycket för mig och dom fickar och trixar för att allt ska bli bra, hjälper mig med allt!

 

till alla er underbara där ute vill jag bara säga att jag älskar er så otroligt mycket och utan er finns jag inte, jag hade varit ingen, ni gör mig stark!

så tack mina fina vänner, tränare osv.

 

massa kärlek!